Nu har det gått två veckor sedan Lia föddes och vi börjar så smått att växa in i rollen som föräldrar. Förlossningen tycker jag känns avlägsen som bara den, men nu när jag fått lite tid till reflektion så kan jag väl konstatera att det inte blev någon sån där drömförlossning precis. I alla fall inte med tanke på tidig vattenavgång, seg väntan på sjukhus utan värkar och sedan igångsättning som resulterade i 24 timmars lång väntan på vår bebis. Det kunde ju gått lättare och snabbare liksom...fast å andra sidan kunde det också blivit mycket tuffare. Så är det ju. Och den aktiva förlossningen (med värkar) tog ju faktiskt bara 10 timmar totalt, vilket jag tror är ganska bra för en förstföderska ändå. Eller? Därmed är jag mycket nöjd med den förlossningen som blev och framförallt med den exellenta vården som vi fick på sjukhuset både under och efter förlossningen. Jag skulle med andra ord inte tveka på att föda barn här igen!

Många har undrat hur jag mår och hur jag återhämtat mig under dessa två veckor som gått. Jag kan enkelt svara att jag mår väldigt bra. Jag har inte ont någonstans, känner mig stark, pigg och kunde promenera på ungefär som vanligt en vecka efter förlossningen. Första dygnet efter att hon fötts när bedövningen släppte och jag var sängliggande tyckte jag var rätt tuff. Men då hade jag min klippa till man som roddade allt med Lia och passade upp på mig samtidigt. Tack för det älskling! Sedan dess har det bara blivit bättre och bättre för var dag som gått. Kroppen fixar det där med att läka sig rätt bra på egen hand har jag märkt. Min mage har dragit ihop sig fint och även om det såklart är lite "muffintop-känsla" på den så kan jag trots allt redan komma i mina gamla jeans. Jeans som jag köpte precis i början av september förra året, innan jag visste att jag var gravid. Faktiskt det mesta i garderoben passar mig igen :) Detta är kanske inte så viktigt i sammanhanget, men visst ger det en rejäl boost till självförtroendet när man känt sig stor och otymplig så länge. Totalt blev det inte mycket mer än 10kg viktuppgång under graviditeten, något som förvånade mig men som självklart var välkommet då jag redan hade lite trivselkilon att ta av sedan innan.

Gällande mammarollen och hur det känns, som jag också fått frågor på, så kan jag inte nog understryka att jag trivs i den nya rollen. Jag har länge haft en längtan efter att få bli mamma och även en längtan efter att få se Vasse som pappa, så det känns bara fint att den önskan har slagit in. Nu har det ju bara gått ynka två veckor på den långa resan som kallas livet tillsammans, så självklart är det svårt att dra några egentliga slutsatser redan (om ens någonsin?!?)....men för nu känns allt tipptopp. De oroliga modersinstinkterna blandat med den rena skära lyckan i att få se ett svagt leende skymta förbi på Lias läppar finns där alltihop. Jag har en känsla av att det kommer att bli bra det här. Vår familj alltså <3