Nu har underbara bloggtjejen Carolina fått sin efterlängtade bebis och jag har just läst om deras tid på BB. Jag såg bland annat en bild på frukosten som de fick serverade på det svenska sjukhuset och tänkte då tillbaka på maten som vi fick på det spanska sjukhuset här. Lunchen och middagen som jag fick serverad var riktigt bra tyckte jag. De bestod av spansk husmanskost med soppa, pasta eller ris till förrätt, fisk eller kött med sås till huvudrätt, yoghurt och frukt till dessert. Och så bröd där till såklart. Alltid bröd till allt i detta land. Som svensk vill man ju gärna ha en potatis eller två till köttet eller fisken, men så äter man inte här. Här är det bara kött eller fisk och sås, sedan får brödet stå för kolhydraterna. Till en början lite udda för en svensk, men man vänjer sig.


Åter till frukosten då. Den var ju inte riktigt enligt svensk standard om vi säger så. Ingen müsli eller grovt bröd med pålägg där inte. Istället fick jag en liten bit vitt baguettebröd med marmelad och smör, kaffe eller chokladdryck och så en apelsin. Sjuksköterskorna förmanade mig varje morgon att äta upp hela frukosten så att jag skulle få i mig all näring jag behövde nu när jag ammade. Haha, lite roligt. De tyckte nog att detta minsann var en bastant frukost att stå sig på tills lunchen kl.14:30 ;) Tja, för en spanjor var det kanske det, men för en svensk, knappast. Och så till det roligaste nästan. Varje eftermiddag kl.15 var det dags för mellanmål. Som svensk tror jag man tänker sig mellanmål som något mindre och matigt. Kanske en liten smörgås eller en yoghurt, men på det spanska sjukhuset fick man kaffe eller chokladdryck och ett litet paket mariekex :) Sötsliskig chokladdryck, som jag inte alls gillar, drack jag dessutom både till frukost och mellanmål i nästan två dagar innan jag kom på att man kunde byta ut det mot kaffe istället...


Så, så äter man när man ligger på sjukhus i Spanien. Redan under början av min graviditet så kom det in en hel del frågor om hur det skiljer sig med att vänta och föda barn här i Spanien mot hemma i Sverige. Helt ärligt så tycker jag att det är svårt att uttala mig om detta då jag ju aldrig fött barn i Sverige, eller någonsin innan för den delen. Därför tror jag att alla sådana eventuella jämförelser länderna emellan får komma lite pö om pö här på bloggen, i takt med att jag observerar dem. Förresten vill ni se vilken underbar utsikt vi hade i tre dagar från fjärde våningen på BB? Det rådde ingen tvekan om att Lia fötts i Baskien inte när man kollade ut och såg denna utsikt!

 

 

I värmen får man klä sig lätt. Det tog Lia fasta på igår och visade upp sig i denna söta klänning som moster valt till henne. Det var första gången hon hade klänning på sig och jag tycker att hon bar upp den på ett alldeles strålande vis. Mamma var så stolt och fyrade av en hel serie bilder med kameran. Första klänningen, ett ögonblick att föreviga! I och med gårdagens prinsessaktiga outfit så kändes det också mer verkligt att det faktiskt är en liten tjej vi fått.

I och med att hon var så liten som hon var och därför badade i sina bodys och mjukisbyxor här hemma så tänkte jag inte riktigt på henne som vår dotter innan, eller vår son för den delen. Hon var bara en liten, liten bebis. Vår underbart fina lilla bebis såklart, men rent tankemässigt inte av någon speciell sort. Kalla det könsstereotypt att så mycket känslor kan sitta i en ynka klänning, men så var det. Nu känns det verkligen som att vi har fått oss en dotter och hon är baske mig finast i världen. Dessutom skulle hon ha kommit till oss först idag, den 10 maj, men det brydde hon sig inte om ;)

På uppmaning från den här fina bloggtjejen att besvara dessa 11 frågor, så kommer här ett inlägg som berättar lite mer om mig själv. Jag tycker att det var en del roliga frågor så nu kör vi!

 

1. Hur spenderar du den perfekta Lördagen?

Med att göra så lite som möjligt, tror jag faktiskt. Lulla runt i mjukisbyxor, äta en lång frukost i soffan, lyssna på radion och läsa tidningen. Fram mot eftermiddagen tar jag gärna en promenad längs havet och sedan vill jag äta något gott till middag på kvällen framför en spännande film.

 

2. Vad har du för drömmar här i livet?

Åh, det är många det...men de flesta är faktiskt ganska modesta. Jag glädjs mycket åt livets små vardagsbestyr och guldkanter. Några drömmar som jag burit med mig länge dock är att skriva en roman, bygga nytt kök i ett hus med sneda vinklar och vrår någonstans i västra/södra Sverige, se mina barn växa upp och förverkliga sig själva.

 

3. Vart skulle du helst bo & jobba i världen?

Efter några år utomlands (vi är nu inne på vårt tredje) så måste jag nog ändå svara i Sverige. Närheten till sin familj och vänner slår högre än de flesta ställen som man kan bo och leva på tycker jag. I alla fall i det långa loppet.

 

4. Hur stor familj önskar du?

Jag har nog sagt att jag önskar tre barn vid något tillfälle, men känner väl mer och mer att två säkert är fullt tillräckligt. Så vi får väl se. Men visst skulle vi vilja ge Lia ett syskon en dag, om vi har turen att få till det igen ;)

 

5. Vilket är ditt bästa minne?

Oj, vad svårt. Man har ju så himla många bra minnen...från helt olika tillfällen. Men ett mycket kärt minne som dyker upp bara sådär är såklart från dagen när vi gifte oss, den 30 oktober 2010. Den där lilla stunden på kyrktrappan när vi kom ut hand i hand, jag och min helt pinfärska man, till ett helt hav av såpbubblor och glada bröllopsgäster. Det var rätt oslagbart faktiskt. Vilket lyckorus!

 

6. Vad önskade du att bli när du var liten?

Reseledare! Vi åkte mycket på charterresor om somrarna när jag var liten och jag tyckte det verkade hur kul som helst att vara reseledare. Annars tyckte jag att jobba på bank eller post verkade roligt med, men det var nog mest för att jag tyckte det var roligt att ta betalt och stämpla på papper.

 

7. Hur träffade du din andra hälft?

Vi träffades genom en gemensam kompis. Först sågs vi ett par gånger på lite hemmafester, fikor på stan m.m tillsammans med den där kompisen och lite tycke började väl sakta att uppstå. Det dröjde dock tills vi åkte på en skidresa tillsammans över en helg med ett helt gäng vänner tills de verkliga gnistrorna slog och sen dess har vi varit ett par. Vilket är drygt 6 år sedan nu.

 

8. Hur skulle du spendera 100.000 kronor om du vann på Triss?

Jag skulle ställa till med stor fest för alla våra vänner och familj och sedan skulle vi nog åka till Rom på vår försenade bröllopsresa.

 

9. Vad är din svaghet?

Mitt stora sötsug och att jag oftast försöker göra lite för mycket på en och samma gång. Det går ju inte snabbare för att man gör 4 saker samtidigt faktiskt. Det tenderar oftast bara i att något inte riktigt blir som man tänkt sig...

 

10. Vad gör du när ingen ser?

Äter två, tre bullar i rad. Kollar på mina fina vigselringar i spegeln. Klämmer pormasker.

 

11. Vilken är den roligaste bilden tagen på dig? Haha. Fick hjärnsläpp på sista ;)

Det måste vara den här galet fula bilden som Vasse lyckades knäppa på mig förra sommaren. Haha, jag ser ut som "The Grinch". Skönt att ha en sån här bild som man alltid kan plocka fram när man behöver skratta lite ;)

 

 

 

Nu har det gått två veckor sedan Lia föddes och vi börjar så smått att växa in i rollen som föräldrar. Förlossningen tycker jag känns avlägsen som bara den, men nu när jag fått lite tid till reflektion så kan jag väl konstatera att det inte blev någon sån där drömförlossning precis. I alla fall inte med tanke på tidig vattenavgång, seg väntan på sjukhus utan värkar och sedan igångsättning som resulterade i 24 timmars lång väntan på vår bebis. Det kunde ju gått lättare och snabbare liksom...fast å andra sidan kunde det också blivit mycket tuffare. Så är det ju. Och den aktiva förlossningen (med värkar) tog ju faktiskt bara 10 timmar totalt, vilket jag tror är ganska bra för en förstföderska ändå. Eller? Därmed är jag mycket nöjd med den förlossningen som blev och framförallt med den exellenta vården som vi fick på sjukhuset både under och efter förlossningen. Jag skulle med andra ord inte tveka på att föda barn här igen!

 

Många har undrat hur jag mår och hur jag återhämtat mig under dessa två veckor som gått. Jag kan enkelt svara att jag mår väldigt bra. Jag har inte ont någonstans, känner mig stark, pigg och kunde promenera på ungefär som vanligt en vecka efter förlossningen. Första dygnet efter att hon fötts när bedövningen släppte och jag var sängliggande tyckte jag var rätt tuff. Men då hade jag min klippa till man som roddade allt med Lia och passade upp på mig samtidigt. Tack för det älskling! Sedan dess har det bara blivit bättre och bättre för var dag som gått. Kroppen fixar det där med att läka sig rätt bra på egen hand har jag märkt. Min mage har dragit ihop sig fint och även om det såklart är lite "muffintop-känsla" på den så kan jag trots allt redan komma i mina gamla jeans. Jeans som jag köpte precis i början av september förra året, innan jag visste att jag var gravid. Faktiskt det mesta i garderoben passar mig igen :) Detta är kanske inte så viktigt i sammanhanget, men visst ger det en rejäl boost till självförtroendet när man känt sig stor och otymplig så länge. Totalt blev det inte mycket mer än 10kg viktuppgång under graviditeten, något som förvånade mig men som självklart var välkommet då jag redan hade lite trivselkilon att ta av sedan innan.

 

Gällande mammarollen och hur det känns, som jag också fått frågor på, så kan jag inte nog understryka att jag trivs i den nya rollen. Jag har länge haft en längtan efter att få bli mamma och även en längtan efter att få se Vasse som pappa, så det känns bara fint att den önskan har slagit in. Nu har det ju bara gått ynka två veckor på den långa resan som kallas livet tillsammans, så självklart är det svårt att dra några egentliga slutsatser redan (om ens någonsin?!?)....men för nu känns allt tipptopp. De oroliga modersinstinkterna blandat med den rena skära lyckan i att få se ett svagt leende skymta förbi på Lias läppar finns där alltihop. Jag har en känsla av att det kommer att bli bra det här. Vår familj alltså <3

Med en bebis i huset och en man hemma från jobbet har det blivit en del ändrade matvanor den senaste tiden. Vi har passat på att sova länge om mornarna de flesta dagar, snoozat och sedan ätit frukost lite senare. Ibland har det ofrivilligt blivit senare frukost eftersom det ändå tar sin lilla tid att duscha, byta på, klä och mata en liten donna om mornarna samtidigt som man själv gör sig i ordning. Inget konstigt med det.

I och med senare frukostvanor har därmed även lunch och middag blivit lite förskjutet mot det annars invanda mönstret. Middag har vi oftast lyckats att få i oss runt 22:00 på kvällen, vilket är ca 1,5 timme senare än vanligt för oss. Det har dock mestadels berott på att vi inte blivit hungriga förräns då, eftersom lunchen varit sen...ja, ni hajar nog.

Igår vart det sen middag ännu en gång och åter igen var vi inte så hungriga. Så då fick det bli en tallrik med lite godaste gott att dela i sängen framför några av våra favoritserier. Inte så tokigt alls om du frågor mig. Ibland behöver man inte knössla till det så mycket :)

Igår blev det lilla Pyret, numera känd som Lia, en vecka gammal. Herregud! Jag köper verkligen det här som alla säger att bebistiden går så fort. Därför tror jag inte heller att man kan få för många av dessa uppmaningar om att ta till vara på denna tid. Så det är målet för oss. Fånga dagen och allt det där...vi njuter något enormt av hennes närhet och existens varje dag. Det enda som smärtar oss är att våra familjer och vänner är så långt bort ifrån oss...och därför ännu inte fått träffa vår skatt. För visst är det så att man är så stolt att man nästan spricker och vill visa sin avkomma för precis hela världen? Titta här vad vi har åstadkommit! Ja, så ungefär. Första veckan med Lia hos oss och första veckan som mamma har i vart fall varit helt fantastisk. Overklig, sprudlande vacker, lite tröttsam men sammanfattningsvis helt fantastisk. Vi ser fram emot nästa vecka tillsammans med dig! ...och nästa...och nästa.

 

 

Det är bara att se sanningen i vitögat, man är rätt trött av sig som höggravid. Någon liten där inne tar sakta av ens energidepåer och att dammsuga lägenheten eller att laga middag kan kännas som världens projekt ibland. Nu har ju jag visserligen varit rätt förskonad mot jag-somnar-typ-på stående-fot-här-och-nu-tröttheten, under merparten av min graviditet, men det är klart att det ibland kommer ikapp en. Tröttheten alltså.

 

När man har besök som vi har haft nu så upplever jag att jag orkar hur mycket som helst. Kroppen fylls av lyckoendorfiner över att ha sina härliga vänner här och jag tycker att jag är orubbligt pigg. Nu kan jag dock villigt erkänna att luften lite grann har gått ur mig och jag känner mig segt slö. Tur då att man har lediga dagar att se fram emot och världens bästa man som idag har städat hela lägenheten och bjudit på filmvisning i sängen. Ibland har man det bra fint alltså. På riktigt.

 

Min syster är bra söt hon alltså, men så är hon ju rätt lik mig med ;) Haha, folk säger faktiskt att vi bara bli mer och mer lika varandra för varje år som går och det kan nog stämma. Fast just nu har vi ju min großemage som skiljer oss åt om någon skulle ta fel på oss. Och så bor vi numera i varsitt land. Snyft. Det är det negativa med att bo utomlands, att jämt skall man sakna sina nära så förbenat. Och inte blir det bättre för att man träffas relativt ofta heller...för då längtar man nästan bara mer på något underligt vis. Nu är det en vecka sedan Syster S med sambo åkte ifrån oss, men på onsdag kommer ett helt påskgäng hit och stannar över helgen. Yeey! Det laddar vi upp inför nu och så glömmer vi de andra tråkigheterna så länge.

 

 

Det har nu gått nästan tre veckor sedan det bara var vi två själva här hemma i lägenheten. Lite skumt faktiskt. Jag har blivit så van vid mitt lugna, makliga tempo här nere att de senaste veckornas alla intryck, kärlek som flödat och massa roligheter har satt sina spår. Först nu när lägenheten är tom och resväskorna uppackade så känner jag hur trött jag ändå är. Lite matt och lycklig på något vis. Nu har vi dryga 6 veckor kvar till Pyret beräknas komma och om 1,5 vecka kör vi sista sociala racet med 4 kära vänner som kommer hit och hälsar på över påsken. Det skall bli riktigt skoj med påskbesök, men först en vecka av lite återhämtning tror jag bestämt.

Igår hade jag och mamma en riktig liten nostalgitripp här hemma när vi bläddrade igenom albumet med mina bebisbilder. Jag har alltid, sedan jag var liten, fascinerats av dessa bilder för det är ju nåt speciellt med att se sig själv så där ytte pytte liten. Och nu när man själv väntar en liten så blir det ju såklart extra roligt att kolla på dessa gamla foton igen.

Den 15 maj 1986 föddes jag på Östra sjukhuset i Göteborg. 2 veckor försenad anlände jag 3450gram tung och 49cm lång. En riktig mönsterbebis till måtten ;) Någon gång i maj 2012 (mest troligt i alla fall) så kommer alltså "minime" att komma till världen. Fantastiskt!

Undra om den lille kommer att ha lika mycket mörkt hår på huvudet som jag hade som nyfödd? Sånt där kan man ju spekulera kring i det oändliga. En sak är jag dock säker på. När vi så småningom skall sammanställa Pyrets foton från det första bebisåret så lär det ju knappast räcka med ett album i alla fall ;) Kameran kommer nog att gå varm där hemma i sommar, höst, ja för att inte säga de närmsta åren framöver. Jag lovar ni kommer se bilder på den där lillkrabaten till leda. Var så säkra.

 

 

 

 

 

 

Vad är väl en vecka i Alperna? Pudersnö i St Anton, sejdelstora iskalla öl, långa branta backar, trevliga middagar, solande i underställströja, hotellfrukostar och sprakande brasor. Tja, säkert fruktansvärt långtråkigt…dötrist... tråkigt och alldeles, alldeles underbart. Men visst jag unnar min fina man detta som väntar honom nästa vecka. Det gör jag verkligen, jag lovar ;) Hehe. När han åker på skidsemester förklätt till konferens så åker jag till exotiska Göteborg för lite kramkalas och hetsätning (?!?) av svenska delikatesser. Skall bli underbart mysigt och faktiskt förstår jag att ni andra utlandssvenskar som läser den här bloggen är lite avundsjuka. Det blir man, inget konstigt med det. Hemma är alltid hemma. Gällande mannens lilla äventyr så hoppas jag bara på att få hem honom i ett stycke, gärna lite brundbränd, nöjd med sin prestation på konferensen och allmänt lycklig. Vi ses om två veckor babe!

 

 

 

 

 

Förrutom diverse mejeriprodukter som jag tjatat om tidigare att jag saknar så förbannat här i Spanien så finns det något annat som jag verkligen hade velat fanns tillgängligt...frysta bär! Herregud, varför finns inte det? Jag har sprungit stan runt och stuckit ner näsan i de allra flesta frysdiskar men där trängs bara skinkkroketter, minimorötter, friterade räkor och glass. Inte ett fryst hallon eller blåbär så långt ögat når och inte någon tärnad mango heller för den delen. Suck.

 

Det som finns är färska bär som säljs i såna där minipaket, som finns hemmma i Sverige med, och dem vet man ju hur billiga dem är. Sådana finbär kan man ju inte göra smoothie på! Grr. Så ja, min affärsidé vore alltså att börja importera frysta bär till den spanska marknaden. Vad tror ni om det? Har det nån potential? Synd bara att man skall föda barn och ta hand om ett litet knyte rätt snart…annars hade jag nog satt igång och dragit i lite trådar nu direkt ;) Jag menar smoothies borde fasiken vara en mänsklig rättighet!

Här kommer ett collage på lilla mig, utan stor mage, från i somras någon gång här i San Sebastian då jag och Vasse skulle ut på galej. Vart vi skulle och vilka vi skulle träffa minns jag inte riktigt, men jag kommer ihåg att vi båda var sådär tokladdade för en rolig och fartfylld afton. Nu för tiden är väl tillvaron inte riktigt lika fartfylld, med fredagsmyset i soffan som stående punkt på veckoagendan allt som oftast. Därför så kändes det extra skoj idag att gotta sig lite i dessa bilder från förr. Vem vet när man är där, redo för ett riktigt galej, igen?

Kanske inte helt oväntat så verkar man betraktas som en unghöna i sammanhanget här. Jag menar i gravidsammanhanget alltså. Just att vara unghöna, minstingen i gänget, känns förövrigt lite som "The Story of my life", men det tar vi en annan gång det.

Hemma i Sverige känns det dock som att det finns ganska gott om yngre mammor nu för tiden och jag tror minsann att jag läst någonstans att det blivit på modet igen att skaffa barn tidigare i livet. Detta som någon slags reaktion på storstadens "Åtminstone 30+ och klar med allt"-syndrom. Själv kommer jag att fylla 26 år någongång ganska exakt kring Pyrets ankomst. Även om det kanske inte är att betrakta som någon ålder på en häst, så kommer jag i alla fall att vara betydligt mycket äldre än vad min egen mamma var när hon fick mig vid 20 års ålder.

Här i Spanien så tycker alla som jag stöter på, läkare, myndigheter och de bekantskaper som vi gjort oss här nere, att jag är så ung i gravidsammanhanget. Det har jag dock förståelse för med tanke på att Spanien är ett land med en av Europas högsta nivåer av arbetslöshet och här bor man i regel hemma tills man är en bra bit över 30år. Klart att medelåldern på förstföderskor blir rätt hög då! Så visst är det kanske inte så konstigt ändå att en och annan höjer på ögonbrynen här när de träffar en färdigutbildad, gift och gravid 26 åring som flyttade hemifrån när hon var 21 år.

Lillgammal som jag alltid varit dock så känner jag mig i alla fall inte så ung i sammanhanget. Okej, visst jag känner mig såklart yngre men däremot verkligen inte FÖR ung. Mer rätt lagom faktiskt, som en unghöna i sina bästa år ;)

Jag tycker inte att det känns som allt för länge sedan jag fick en ny titel att lägga till mig namn. Då löd titeln Fru. Över en natt hade jag förvandlats från Fröken Pihlström till Fru Chis och pass m.m. blev utbytt för att passa den nya titeln. Japp, japp. Nu är det alltså snart dags att lägga till ytterligare en titel. Mamma, morsa eller mor blir det den här gången. Vad låter bäst? Jag tycker alla tre låter helt galet. Mamma, morsa, mor i samma mening som mitt namn alltså. Himmel och pannkaka.

Nä, jag vet i tusan alltså. Här kommer en bild på en riktig mamma. Min mamma. Ingen sån där fejkmorsa alltså.

Det är lite roligt att börja veckan med ett tomt bloggblad och inte riktigt veta vad man skall skriva om tycker jag. Bloggen har, som jag skrivit om innan, blivit mitt lilla skötebarn och det delvis på grund av brist på annan sysselsättning här...men oj vad jag känner att den ger mig ändå! Inte bara i form av den goa respons jag får från er läsare utan  även ur ett kreativt och dokumenterande perspektiv. Kreativt på så sätt att jag får skriva fritt, fota och sedan redigera mina härliga bilder. Och dokumenterande såklart i att denna annorlunda del av vårt liv, boendet utomlands och allt kring detta, får komma ner på pränt och förhoppningsvis förvaras för en lång tid framöver. Det är ju underbart!

Så nu undrar jag hur gör ni när ni bloggar? Det är måndag idag och bloggveckan har ju bara börjat. Hur väljer ni vad ni vill dela med er av just denna vecka och vad är viktigt i ert bloggande?

Själv skriver jag oftast många inlägg på en gång. Dem brukar komma i ett stim där orden bara flyter på och idéerna flödar kring vad jag vill blogga om. När jag köpte min Iphone så trodde jag att det skulle bli fler spontana blogginlägg i stil med "detta gör jag nu", men eftersom jag fortfarande inte kan blogga ifrån mobilen (tack Blogg.se för det!) så har det inte blivit så. Fast egentligen så tror jag att jag är rätt glad för det, för det innebär ju bättre kvalitet på inläggen...hoppas jag i alla fall.

 

Idag för 6 år sedan i en buss på väg hem från Hemsedal hade jag fjärilar i magen över den fina killen som satt bredvid mig och höll min hand. Det snötäckta landskapet svischade förbi utanför mil för mil, men jag hade mina ögon fästa på nåt mycket vackrare. Redan då så kände jag att det här var början på något spännande och annorlunda som hade potential att växa till nåt stort. Du var killen som jag i hemlighet haft i mina tankar under ett par månader och jag minns hur overkligt, men också hur förbaskat bra allt kändes. Jag kan förnimma känslan av den där bussresan som om det vore igår...fast det egentligen känns som en evighet sedan. För sedan dess har vi ju...

...semestrat på så många härliga platser, köpt och inrett en bostadsrätt i Göteborg, förlovat oss, du har disputerat och blivit doktor i fysik, vi har varit särbos på olika sidor om Atlanten under 4 månader, bott i soliga Florida ett år, jag har pluggat en massa (5års studier på 4 år) och bl.a. blivit civilekonom, vi har gift oss med pompa och ståt, sålt samma bostadsrätt igen, flyttat pick och pack till Spanien och nu är vi drygt 3 månader ifrån att bli föräldrar :) Tänk om vi hade kunnat tala om det för oss själva där vi sitter på bilden ovan? Blott 20 och 28 år gamla under vår första sommar tillsammans, att vi skulle göra allt detta och mycket mer därtill under de kommande 6 åren. Undra vad vi skulle svarat då? :)

Det bästa är ändå att vi skrattat och haft så roligt nästan hela tiden. Vardag som helg har vi försökt att leva efter devisen att livet är här och nu. Vad som händer nästa månad eller om ett år är ju egentligen rätt oväsentligt idag. För om man ständigt längtar efter eller gruvar sig för vad som komma skall så missar man ju det som faktiskt ÄR livet, i det som pågår här och nu. Tack vara fina vänner och familj som ständigt sätter guldkant på vår tillvaro, samt en stor portion humor och ömsesidig respekt för varandra, så har det heller aldrig känts tråkigt att leva tillsammans med dig. Nu påbörjar vi alltså vårt sjunde år ihop och det skall verkligen bli spännande att se vart livet tar oss härnäst.

 

Jag älskar dig fortfarande min fina man och jag tycker att de där känslorna bara blir starkare och starkare för varje år som går. Livet är bra härligt.

 

I got a back up plan to the back up plan to back up my back up plan, hängde ni med? Nu är förmodligen mannen mäkta stolt över mig som citerar denna låt som är en favorit hos honom och som rätt ofta går varm här hemma. Men faktum är att det var det första som poppade upp i huvudet på mig när jag skulle börja det här inlägget om vad jag sysslar med i dag:)


Jag håller nämligen på med sånt där nödvändigt ont som man typ aldrig får gjort annars,  men tänker att man hela tiden skall göra och sedan drömmer mardrömmar om i både vaket och ickevaket tillstånd över att man inte har gjort. Japp, idag ägnar jag lite tid åt att kopiera alla mina kära bilder som jag ständigt verkar samla på mig fler av till en extern hårddisk. Det är kanske världens tråkigaste jobb men bara vetskapen om att bilderna nu är i tryggt förvar (min dator är apgammal och kan crascha när som helst!) skänker mig en tillfredställelse som slår det mesta. Så samvetsgranska dig själv nu, när gjorde du senast en backup på dina mest värdefulla saker i datorn?

Faktum är att jag inte alls har varit något direkt fan av att bada badkar innan. Nä, där har jag känt igen mig mycket i Chandler i Vänner som ju inte heller kunde se poängen med att ligga och svettas i sin egen smuts....men precis liksom Chandler har jag nog lyckats att bli omvänd. För om man bara får till den perfekta temperaturen så är det ju hur skönt som helst! Till saken hör att jag är rätt känslig mot för varmt vatten. Så om badvattnet tappats upp för hett, vilket det nog gjorts ett par gånger innan, så får jag lite smått panik när jag skall gå i och väl i så tycker jag inte alls att det är skönt.

Igår var det däremot extremt behagligt att blötlägga sig själv lite. Det var rätt temperatur på vattnet, mysbelysning med tända ljus, fräsch badbomb från Lush, en handskalad apelsin att snaska på och så det där sköna lugnet. Jag tror verkligen att den torra gravidhuden mår riktigt bra av att badas i de oljor som Lushprodukter innehåller också, för den blev helt silkeslen efteråt när den blivit insmord. Pyret verkade också gilla att bada för flera gånger sparkade den till så att badvattnet guppade ;)

Ja, lite sorgset är det ändå att en sån här skir skönhet hänger i en bastu till ingen nytta. Varje gång som jag är hemma i Partille så måste jag öppna bastudörren och snegla in på min fina brudklänning. Händerna dras till det prassliga sidentyget och den dramatiska draperingen som jag så skarpt gillar får mig att le nåt trolskt när jag fäster blicken på den. Gudarna skall veta att det inte är den mest praktiska klänning att bära på sitt bröllop, med 2-3 meter släp, men man känner sig garanterat vackrare än någonsin i den. Den åtsmitande silutten framhäver en kurvig kropp samtidigt som den insydda korsetten snyggt smalnar av. Tänk om klänningen kunde hitta sig en ny ägare som kunde få stråla i den på sin stora dag? Istället för att pryda en liten, furuinredd bastu i en villaförort.

 

Flera kvällar i rad nu när jag gör mig redo för natten och plockar fram tandborsten i badrummet, så sträcker jag mig efter mannens tandborste också...och då påminns jag om att ju varken han eller tandborsten är här nu. Det är en gammal vana att varje kväll förbereda hans tandborste, samtidigt som min, så att den är klar när han också går och lägger sig lite senare. Och på morgonen så gengäldar han den lilla gesten med att lämna uppskuren frukt till mig i köket när jag tagit sovmorgon och han redan gått till jobbet. Det är kärlek i små vardagliga gester det. Måtte det alltid vara så.

Jag tycker det är så roligt att jag sett så mycket hype om Pinchos (baskisk stavning Pintxos) nu när jag varit hemma i Sverige. Det började redan i november när vi var här och i mataffären fick syn på Arla Kökets receptfolder om hur du gör dina egna Pinchos. Samma vecka när vi var hemma då så hittade mamma en mat- & vintidning med specialnummer om Norra Spanien och då såkklart en hel del även där om Pinchos. Nu har jag alltså sett reklam för Pinchos på mjölkpaketet också. Då är det väl ändå rätt etablerat eller?!?

Min gissning är att företagen vill ha nåt nytt att komma med och nu när vanlig tapas har blivit rena vardagsmaten för folket i Sverige så marknadsför de istället de baskiska gourmettapasen på bröd, Pinchos, som ett nytt spännande alternativ. Självklart för att sälja mer :)

Pinchosbarerna i San Sebastian ligger mycket tätt i gamla stan, vars område är ett av världens mest bartäta. Vi älskar Pinchos och äter några ute varje vecka. Det är en perfekt munsbit då och då till ett glas eller också äter man många i rad från olika barer och får sig en riktig Pinchosrunda. Jag lovar det mättar lika mycket som en sittande trerättersmiddag. Kul att Pinchoskulturen verkar ha spridit sig, eller ja, i alla fall marknadsförs i Sverige nu då. Här kommer några foton på Pinchos som vi ätit i San Sebastian.

 

 

 

 

När man numera lever som glad nykterist så kan det vara extra roligt att se tillbaka lite på de goda och mer blöta dagarna man haft. En av de dagarna eller ja snarare kvällarna hade vi i somras när vi var hemma och hälsade på. Vi hade finbesök från Falun som såklart hängde med oss ut i Göteborg tillsammans med vår bästa vän Linda och hennes sambo Calle. Vi fick tag på ett bord på en uteservering på taket av en nattklubb och där blev vi sittandes från tidig eftermiddag tills vi nån gång efter midnatt (och många drinkar senare!) bestämde oss för att det var dags att dansa loss på dansgolvet. En riktig toppenkväll var det! Ni vet en sån där kväll som man bara har tillsammans med sina bästa, bästa.

 

 

 

 

Hittills tycker jag att det gått överförväntan bra att avstå alkoholen eftersom man vet att man gör det av en mycket bra anledning. När vin, öl eller drinkar inte ens känns som ett alternativ så är det faktiskt inte speciellt svårt att låta bli eller umgås i sällskap som dricker heller tycker jag. Men jag skall inte sticka under stolen med att juice, kolsyratvatten, läsk och alkoholfri öl är sådär spännande emellanåt...

Det är förbannat vilken bra blogg jag skriver alltså. Ja, den tanken kommer över mig ibland när jag roat läser igenom mina gamla inlägg och småler lite för mig själv. Självgod? Nejdå ;) Det är inte så att jag på något sätt tror mig uträtta litterära storverk här om dagarna, men faktum är att jag gillar verkligen att blogga. Till en början tyckte jag att det kändes lite märkligt, lite för privat på nåt sätt att skriva om och illustrera sitt liv för alla tänkbara intresserade. Men den känslan släppte ganska fort och nu ser jag det mer som en chans att få skriva, visa de fina glimtarna av livet och ibland den bistra verkligheten i en ack så grå vardag. Att blogga är kreativt på en lagom flummig nivå för mig. Man får skriva precis som man vill utan vidare hänsyn till skrivregler (men det kan ju vara bra att oftast stava rätt i alla fall), man får skriva om precis vad man vill och så hittar man till så många andra härliga bloggare. Ja, jag gillar det skarpt!

Annars har jag inte mycket estetiska egenskaper inom mig jag inte. Okej, visst jag kan sjunga, det kan jag. Men när det kommer till att måla, binda kransar eller skriva med snirkliga, stiliga bokstäver så är jag helt lost. Min bildlärare på högstadiet, som var alldeles för snäll för sitt eget bästa, gav mig på nåt mirakulöstvis VG i bild. Kan ju i och för sig också ha berott på att jag var en av de få i klassen som klarade av att sitta still på sin stol och konversera i normal samtalston en timme i veckan, när vi hade just bild. Men ändå.

Bloggen är i mångt och mycket till för er där hemma som vill följa vårt liv här i Spanien och se vad vi har för oss om dagarna. Men det har lika mycket kommit att bli mitt lilla skötebarn där jag för utlopp för lite textmässig kreativitet emellanåt och där jag förhoppningsvis för en lång tid framöver har dokumenterat en skärva av vårt liv.

Ville bara säga det.