Jag är övertygad om att Lia går igenom någon typ av fas av utveckling för tillfället. Senaste veckan nu har hon varit klängig, helt underbar men ändå lite mer lynnig. Hennes sömn har inte varit som vanligt och hon verkar vara mindre hungrig med. Vi märker ju att det händer saker på dagarna, så det är kanske inte så konstigt att hon reagerar med att bli mer klängig och försöker att hålla fast vid oss. Exempelvis märker hon när vi lämnar rummet nu och kan bli ledsen om hon får ligga själv en längre stund.

 

Hon vill gärna vara nära och sover helst i den stora sängen hos oss, allra helst på min arm om hon får bestämma, natt som dag. Precis innan denna veckan så hade hon en period då allt verkligen var superenkelt. Det var bara att lägga ner henne i sin säng när hon vaggats till sömns på dagen och sedan kunde hon sova själv i 1-2 timmar utan problem, så där 2-3 gånger per dag. Denna veckan har hon ofta bara sovit korta stunder, som 20 minuter och sedan kunnat vakna upp ledsen eftersom hon fortfarande är trött och kanske för att hon undrar vart vi är? Men får hon sova med mig nära på dagen så kan hon sova 1-2timmar i sträck nu med. Vaknar hon till undertiden så bara kollar hon att jag är där, gosar in sig i mig och sedan somnar hon lugnt om. Tror ni att mammahjärtat smälter då eller?

 

Det känns som att det var ett tag sedan hon var så här klängig och hade ett lika stort närhetsbehov så jag tycker mest att det är mysigt. Nu i alla fall. Men det kanske håller i sig ett tag så då får vi väl se hur kul det är senare ;) Någon typ av fas tror jag bestämt att det är i alla fall.