När man är på utflykt så har man med sig matsäck. All mat man äter på utflykt smakar tusen gånger godare än när man äter samma mat hemma. Det vet ju alla. Därför är jag egentligen inte alls förvånad över att det var just matsäckstricket som fick Lia att glömma den där tossiga matvägran. Hihi. 1-0 till hennes mamma där!
För förra veckan så matvägrade hon nästan helt och hållet. Hon som alltid ätit allt sedan första smakisen spottade plötsligt ut allt som kom på en sked i hennes väg. Okej, tänkte jag. Trots att det var så där kul att värma två mål mat om dagen (gröt inkluderat) till en bebis som åt en ynka sked på sin höjd, så gjorde jag det i alla fall. Jag fortsatte att erbjuda mat varje dag och hon fortsatte att rata den.
Lite frustrerande ja, men jag kände mig samtidigt rätt säker på att det bara var en fas det där, så jag var aldrig orolig. Ersättning har hon ju dessutom alltid druckit med stor aptit så jag visste att hon skulle klara sig bra ändå, utan den där maten som hon vägrade. Men trist och tradigt var det ändå.
Så efter nästan en veckas tid av matvägran så tog jag till slut med mig mat ut en dag och serverade den alltså som matsäck på utflykt. Då plötsligt lossnade det igen och hon åt för glatta livet medan hon tittade på cyklister som trampade förbi och duvor som pickade på marken nedanför. Sen dess har hon ätit lika bra som vanligt, om inte bättre(!) och hon är alltid villig att prova på nya grejer.
Det gäller att gnugga sina geniknölar och vara lite finurlig med de där små liven emellanåt.
När maten var uppäten kunde jag sträcka ut bena på bänken och beundra mina fina converse.
Lia satt bredvid och stirrade ut duvorna, alternativt försökte smaka på bänken.
En favoritsyssla hon har bland många.
