Igårkväll klockan sju satt jag på en bar med en kall öl i den ena handen, i den andra jonglerade jag stundom en minitamburin och stundom en kletig majskrok. Under tiden gjorde min vän på andra sidan bordet samma sak och vi kunde dessutom föra en roande konversation mellan allt bebisgullande och leksaksparerande i en halvfull bar.

 

Vi hade bebisträff på spanskt vis skulle man kunna säga. Barhänget hade dessutom föranletts av härligt bus i en smockfull lekparken, sådär vid sexsnåret. Då och någon timme framöver är nämligen bästa lektiden tycker spanjorerna här.

 

Att två mammor, en bebis på 7 månader och en bebis på 12 månader skulle spendera en timme på en bar drickandes en öl medan barnen leker och snacksar, känns ju rätt märkligt för en svensk. Då vi hade så trevligt och då jag inte minst själv insåg att så här kommer det inte vara när vi flyttat hem igen, så var jag bara tvungen att påpeka det för min vän.

 

Jag påpekade att så här som vi umgåtts nu den senaste timmen skulle ALDRIG hända i Sverige. Min vän såg då förvånad ut ut och undrade men när går man till baren med barnen i Sverige då om man absolut inte gör det klockan sju på kvällen? Eh....man går nog inte alls till baren med barnen i Sverige, oavsett tidpunkt, men absolut inte efter fem på eftermiddagen blev mitt plumpna svar.

 

Det tyckte min vän var jätteroligt.

Jag tycker att det var roligt att vi äntligen sågs efter så lång tid och det var kul att umgås sådär riktigt osvenskt. Det är trots allt det där som är tjusningen med att bo utomlands, att man tar seden dit man kommer och försöker ta del av den kultur som råder där man bor.