Jag har insett att sen Lia kom har jag i princip helt slutat att ha smycken och att använda läppglans :( Fy, så tråkig man blivit. Men det är bara så himla opraktiskt med hängande halsband och stora armband som hon kan fastna i. Örhängen brukar jag ha dock, men inga stora där heller. Trist som bara den för jag älskar egentligen stora accessoarer! Och läppglans har jag slutat med för att jag inte skall kleta ner henne när vi pussas, och det gör vi typ hela tiden. Haha. Mina fina smycken får väl hänga i badrummet ett tag till då, en dag kanske de kommer fram igen...

Inför sommarens stundande semesterresor fick jag fick frågan om jag inte kunde skriva lite om det här med bebisar i solen och hur vi löst det för Lia hittills. Så visst nu skriver jag ett sådant inlägg, utan att alls försöka leka någon form av expert på området. Vi har ju som bekant ännu bara en tjej på 6 veckor, så vi provar ju oss fram fortfarande. Men en sak är säkert. I Spanien är det varmt, så oftast även i norra Spanien även om det överlag är klart mildare klimat här, och vi kan inte bara sitta inne i en varm lägenhet om dagarna. Så då måste man ut i solen ibland, om inte annat för att handla och gå sina vardagliga ärenden.

De rekommendationer som vi fått ta del av härifrån angående barn och sol verkar vara ungefär som hemma när det gäller användade av solkräm, heltäckande bomullskläder osv. Sedan verkar alla rörande överens om att små barn och bebisar inte har i solen att göra alls. Det köper jag, men man måste kunna leva med. Så som vi gjort och så som vår eminenta barnmorska (ni minns väl hon med de röda lackskorna) rådit oss, är att undvika stranden och för mycket sol mitt på dagen. Men annars, så länge man såklart söker mycket skugga och ser till att Lia har solhatt på sig så vistas vi ändå en del i solen, av naturliga skäl. Vi klär henne bara i bomullskläder när det är varmt, oftast i klänning eller kortärmad body, annars får hon värmeslag i vagnen. Skall hon upp och åka i babybjörnen en längre stund så får hon dock ha långbyxor och en tunn kofta på sig. Armar, händer, fötter och ben brukar jag smörja in med solfaktor 50 om jag vet att vi skall ut i solen. Solkrämen har jag köpt från apoteket här och den är rekommenderad för små bebisar. Den är förresten den dyraste solkrämen jag köpt i hela mitt liv! ;)

På stranden har vi bara varit någon timme åt gången, men då har Lia fått sitta med mig under ett parasoll och känna vinden svalka henne lite. Det gillar hon! När vi är ute och promenerar så försöker vi att stanna till vid bänkar i skuggan och ta upp henne ur vagnen då och då, så att hon inte skall bli för varm. Hittills har det gått väldigt bra tycker vi och vi har inte direkt märkt av att hon klagar över värmen. Kanske för att hon redan börjat vänja sig vid ett varmare klimat? När det är varmt så vill hon också amma oftare för att släcka törsten, så det får man ju ta i beräkning när man är ute. Ja, ungefär så har vi alltså tacklat Lia och solen hittills.

På uppmaning från den här fina bloggtjejen att besvara dessa 11 frågor, så kommer här ett inlägg som berättar lite mer om mig själv. Jag tycker att det var en del roliga frågor så nu kör vi!

1. Hur spenderar du den perfekta Lördagen?

Med att göra så lite som möjligt, tror jag faktiskt. Lulla runt i mjukisbyxor, äta en lång frukost i soffan, lyssna på radion och läsa tidningen. Fram mot eftermiddagen tar jag gärna en promenad längs havet och sedan vill jag äta något gott till middag på kvällen framför en spännande film.

2. Vad har du för drömmar här i livet?

Åh, det är många det...men de flesta är faktiskt ganska modesta. Jag glädjs mycket åt livets små vardagsbestyr och guldkanter. Några drömmar som jag burit med mig länge dock är att skriva en roman, bygga nytt kök i ett hus med sneda vinklar och vrår någonstans i västra/södra Sverige, se mina barn växa upp och förverkliga sig själva.

3. Vart skulle du helst bo & jobba i världen?

Efter några år utomlands (vi är nu inne på vårt tredje) så måste jag nog ändå svara i Sverige. Närheten till sin familj och vänner slår högre än de flesta ställen som man kan bo och leva på tycker jag. I alla fall i det långa loppet.

4. Hur stor familj önskar du?

Jag har nog sagt att jag önskar tre barn vid något tillfälle, men känner väl mer och mer att två säkert är fullt tillräckligt. Så vi får väl se. Men visst skulle vi vilja ge Lia ett syskon en dag, om vi har turen att få till det igen ;)

5. Vilket är ditt bästa minne?

Oj, vad svårt. Man har ju så himla många bra minnen...från helt olika tillfällen. Men ett mycket kärt minne som dyker upp bara sådär är såklart från dagen när vi gifte oss, den 30 oktober 2010. Den där lilla stunden på kyrktrappan när vi kom ut hand i hand, jag och min helt pinfärska man, till ett helt hav av såpbubblor och glada bröllopsgäster. Det var rätt oslagbart faktiskt. Vilket lyckorus!

6. Vad önskade du att bli när du var liten?

Reseledare! Vi åkte mycket på charterresor om somrarna när jag var liten och jag tyckte det verkade hur kul som helst att vara reseledare. Annars tyckte jag att jobba på bank eller post verkade roligt med, men det var nog mest för att jag tyckte det var roligt att ta betalt och stämpla på papper.

7. Hur träffade du din andra hälft?

Vi träffades genom en gemensam kompis. Först sågs vi ett par gånger på lite hemmafester, fikor på stan m.m tillsammans med den där kompisen och lite tycke började väl sakta att uppstå. Det dröjde dock tills vi åkte på en skidresa tillsammans över en helg med ett helt gäng vänner tills de verkliga gnistrorna slog och sen dess har vi varit ett par. Vilket är drygt 6 år sedan nu.

8. Hur skulle du spendera 100.000 kronor om du vann på Triss?

Jag skulle ställa till med stor fest för alla våra vänner och familj och sedan skulle vi nog åka till Rom på vår försenade bröllopsresa.

9. Vad är din svaghet?

Mitt stora sötsug och att jag oftast försöker göra lite för mycket på en och samma gång. Det går ju inte snabbare för att man gör 4 saker samtidigt faktiskt. Det tenderar oftast bara i att något inte riktigt blir som man tänkt sig...

10. Vad gör du när ingen ser?

Äter två, tre bullar i rad. Kollar på mina fina vigselringar i spegeln. Klämmer pormasker.

11. Vilken är den roligaste bilden tagen på dig? Haha. Fick hjärnsläpp på sista ;)

Det måste vara den här galet fula bilden som Vasse lyckades knäppa på mig förra sommaren. Haha, jag ser ut som "The Grinch". Skönt att ha en sån här bild som man alltid kan plocka fram när man behöver skratta lite ;)

Nu har det gått två veckor sedan Lia föddes och vi börjar så smått att växa in i rollen som föräldrar. Förlossningen tycker jag känns avlägsen som bara den, men nu när jag fått lite tid till reflektion så kan jag väl konstatera att det inte blev någon sån där drömförlossning precis. I alla fall inte med tanke på tidig vattenavgång, seg väntan på sjukhus utan värkar och sedan igångsättning som resulterade i 24 timmars lång väntan på vår bebis. Det kunde ju gått lättare och snabbare liksom...fast å andra sidan kunde det också blivit mycket tuffare. Så är det ju. Och den aktiva förlossningen (med värkar) tog ju faktiskt bara 10 timmar totalt, vilket jag tror är ganska bra för en förstföderska ändå. Eller? Därmed är jag mycket nöjd med den förlossningen som blev och framförallt med den exellenta vården som vi fick på sjukhuset både under och efter förlossningen. Jag skulle med andra ord inte tveka på att föda barn här igen!

Många har undrat hur jag mår och hur jag återhämtat mig under dessa två veckor som gått. Jag kan enkelt svara att jag mår väldigt bra. Jag har inte ont någonstans, känner mig stark, pigg och kunde promenera på ungefär som vanligt en vecka efter förlossningen. Första dygnet efter att hon fötts när bedövningen släppte och jag var sängliggande tyckte jag var rätt tuff. Men då hade jag min klippa till man som roddade allt med Lia och passade upp på mig samtidigt. Tack för det älskling! Sedan dess har det bara blivit bättre och bättre för var dag som gått. Kroppen fixar det där med att läka sig rätt bra på egen hand har jag märkt. Min mage har dragit ihop sig fint och även om det såklart är lite "muffintop-känsla" på den så kan jag trots allt redan komma i mina gamla jeans. Jeans som jag köpte precis i början av september förra året, innan jag visste att jag var gravid. Faktiskt det mesta i garderoben passar mig igen :) Detta är kanske inte så viktigt i sammanhanget, men visst ger det en rejäl boost till självförtroendet när man känt sig stor och otymplig så länge. Totalt blev det inte mycket mer än 10kg viktuppgång under graviditeten, något som förvånade mig men som självklart var välkommet då jag redan hade lite trivselkilon att ta av sedan innan.

Gällande mammarollen och hur det känns, som jag också fått frågor på, så kan jag inte nog understryka att jag trivs i den nya rollen. Jag har länge haft en längtan efter att få bli mamma och även en längtan efter att få se Vasse som pappa, så det känns bara fint att den önskan har slagit in. Nu har det ju bara gått ynka två veckor på den långa resan som kallas livet tillsammans, så självklart är det svårt att dra några egentliga slutsatser redan (om ens någonsin?!?)....men för nu känns allt tipptopp. De oroliga modersinstinkterna blandat med den rena skära lyckan i att få se ett svagt leende skymta förbi på Lias läppar finns där alltihop. Jag har en känsla av att det kommer att bli bra det här. Vår familj alltså <3

Det är bara att se sanningen i vitögat, man är rätt trött av sig som höggravid. Någon liten där inne tar sakta av ens energidepåer och att dammsuga lägenheten eller att laga middag kan kännas som världens projekt ibland. Nu har ju jag visserligen varit rätt förskonad mot jag-somnar-typ-på stående-fot-här-och-nu-tröttheten, under merparten av min graviditet, men det är klart att det ibland kommer ikapp en. Tröttheten alltså.

När man har besök som vi har haft nu så upplever jag att jag orkar hur mycket som helst. Kroppen fylls av lyckoendorfiner över att ha sina härliga vänner här och jag tycker att jag är orubbligt pigg. Nu kan jag dock villigt erkänna att luften lite grann har gått ur mig och jag känner mig segt slö. Tur då att man har lediga dagar att se fram emot och världens bästa man som idag har städat hela lägenheten och bjudit på filmvisning i sängen. Ibland har man det bra fint alltså. På riktigt.

Min syster är bra söt hon alltså, men så är hon ju rätt lik mig med ;) Haha, folk säger faktiskt att vi bara bli mer och mer lika varandra för varje år som går och det kan nog stämma. Fast just nu har vi ju min großemage som skiljer oss åt om någon skulle ta fel på oss. Och så bor vi numera i varsitt land. Snyft. Det är det negativa med att bo utomlands, att jämt skall man sakna sina nära så förbenat. Och inte blir det bättre för att man träffas relativt ofta heller...för då längtar man nästan bara mer på något underligt vis. Nu är det en vecka sedan Syster S med sambo åkte ifrån oss, men på onsdag kommer ett helt påskgäng hit och stannar över helgen. Yeey! Det laddar vi upp inför nu och så glömmer vi de andra tråkigheterna så länge.

Det har nu gått nästan tre veckor sedan det bara var vi två själva här hemma i lägenheten. Lite skumt faktiskt. Jag har blivit så van vid mitt lugna, makliga tempo här nere att de senaste veckornas alla intryck, kärlek som flödat och massa roligheter har satt sina spår. Först nu när lägenheten är tom och resväskorna uppackade så känner jag hur trött jag ändå är. Lite matt och lycklig på något vis. Nu har vi dryga 6 veckor kvar till Pyret beräknas komma och om 1,5 vecka kör vi sista sociala racet med 4 kära vänner som kommer hit och hälsar på över påsken. Det skall bli riktigt skoj med påskbesök, men först en vecka av lite återhämtning tror jag bestämt.