Igår hade jag och mamma en riktig liten nostalgitripp här hemma när vi bläddrade igenom albumet med mina bebisbilder. Jag har alltid, sedan jag var liten, fascinerats av dessa bilder för det är ju nåt speciellt med att se sig själv så där ytte pytte liten. Och nu när man själv väntar en liten så blir det ju såklart extra roligt att kolla på dessa gamla foton igen.

Den 15 maj 1986 föddes jag på Östra sjukhuset i Göteborg. 2 veckor försenad anlände jag 3450gram tung och 49cm lång. En riktig mönsterbebis till måtten ;) Någon gång i maj 2012 (mest troligt i alla fall) så kommer alltså "minime" att komma till världen. Fantastiskt!

Undra om den lille kommer att ha lika mycket mörkt hår på huvudet som jag hade som nyfödd? Sånt där kan man ju spekulera kring i det oändliga. En sak är jag dock säker på. När vi så småningom skall sammanställa Pyrets foton från det första bebisåret så lär det ju knappast räcka med ett album i alla fall ;) Kameran kommer nog att gå varm där hemma i sommar, höst, ja för att inte säga de närmsta åren framöver. Jag lovar ni kommer se bilder på den där lillkrabaten till leda. Var så säkra.

 

 

 

 

 

 

Vad är väl en vecka i Alperna? Pudersnö i St Anton, sejdelstora iskalla öl, långa branta backar, trevliga middagar, solande i underställströja, hotellfrukostar och sprakande brasor. Tja, säkert fruktansvärt långtråkigt…dötrist... tråkigt och alldeles, alldeles underbart. Men visst jag unnar min fina man detta som väntar honom nästa vecka. Det gör jag verkligen, jag lovar ;) Hehe. När han åker på skidsemester förklätt till konferens så åker jag till exotiska Göteborg för lite kramkalas och hetsätning (?!?) av svenska delikatesser. Skall bli underbart mysigt och faktiskt förstår jag att ni andra utlandssvenskar som läser den här bloggen är lite avundsjuka. Det blir man, inget konstigt med det. Hemma är alltid hemma. Gällande mannens lilla äventyr så hoppas jag bara på att få hem honom i ett stycke, gärna lite brundbränd, nöjd med sin prestation på konferensen och allmänt lycklig. Vi ses om två veckor babe!

 

 

 

 

 

Förrutom diverse mejeriprodukter som jag tjatat om tidigare att jag saknar så förbannat här i Spanien så finns det något annat som jag verkligen hade velat fanns tillgängligt...frysta bär! Herregud, varför finns inte det? Jag har sprungit stan runt och stuckit ner näsan i de allra flesta frysdiskar men där trängs bara skinkkroketter, minimorötter, friterade räkor och glass. Inte ett fryst hallon eller blåbär så långt ögat når och inte någon tärnad mango heller för den delen. Suck.

 

Det som finns är färska bär som säljs i såna där minipaket, som finns hemmma i Sverige med, och dem vet man ju hur billiga dem är. Sådana finbär kan man ju inte göra smoothie på! Grr. Så ja, min affärsidé vore alltså att börja importera frysta bär till den spanska marknaden. Vad tror ni om det? Har det nån potential? Synd bara att man skall föda barn och ta hand om ett litet knyte rätt snart…annars hade jag nog satt igång och dragit i lite trådar nu direkt ;) Jag menar smoothies borde fasiken vara en mänsklig rättighet!

Här kommer ett collage på lilla mig, utan stor mage, från i somras någon gång här i San Sebastian då jag och Vasse skulle ut på galej. Vart vi skulle och vilka vi skulle träffa minns jag inte riktigt, men jag kommer ihåg att vi båda var sådär tokladdade för en rolig och fartfylld afton. Nu för tiden är väl tillvaron inte riktigt lika fartfylld, med fredagsmyset i soffan som stående punkt på veckoagendan allt som oftast. Därför så kändes det extra skoj idag att gotta sig lite i dessa bilder från förr. Vem vet när man är där, redo för ett riktigt galej, igen?

Kanske inte helt oväntat så verkar man betraktas som en unghöna i sammanhanget här. Jag menar i gravidsammanhanget alltså. Just att vara unghöna, minstingen i gänget, känns förövrigt lite som "The Story of my life", men det tar vi en annan gång det.

Hemma i Sverige känns det dock som att det finns ganska gott om yngre mammor nu för tiden och jag tror minsann att jag läst någonstans att det blivit på modet igen att skaffa barn tidigare i livet. Detta som någon slags reaktion på storstadens "Åtminstone 30+ och klar med allt"-syndrom. Själv kommer jag att fylla 26 år någongång ganska exakt kring Pyrets ankomst. Även om det kanske inte är att betrakta som någon ålder på en häst, så kommer jag i alla fall att vara betydligt mycket äldre än vad min egen mamma var när hon fick mig vid 20 års ålder.

Här i Spanien så tycker alla som jag stöter på, läkare, myndigheter och de bekantskaper som vi gjort oss här nere, att jag är så ung i gravidsammanhanget. Det har jag dock förståelse för med tanke på att Spanien är ett land med en av Europas högsta nivåer av arbetslöshet och här bor man i regel hemma tills man är en bra bit över 30år. Klart att medelåldern på förstföderskor blir rätt hög då! Så visst är det kanske inte så konstigt ändå att en och annan höjer på ögonbrynen här när de träffar en färdigutbildad, gift och gravid 26 åring som flyttade hemifrån när hon var 21 år.

Lillgammal som jag alltid varit dock så känner jag mig i alla fall inte så ung i sammanhanget. Okej, visst jag känner mig såklart yngre men däremot verkligen inte FÖR ung. Mer rätt lagom faktiskt, som en unghöna i sina bästa år ;)

Jag tycker inte att det känns som allt för länge sedan jag fick en ny titel att lägga till mig namn. Då löd titeln Fru. Över en natt hade jag förvandlats från Fröken Pihlström till Fru Chis och pass m.m. blev utbytt för att passa den nya titeln. Japp, japp. Nu är det alltså snart dags att lägga till ytterligare en titel. Mamma, morsa eller mor blir det den här gången. Vad låter bäst? Jag tycker alla tre låter helt galet. Mamma, morsa, mor i samma mening som mitt namn alltså. Himmel och pannkaka.

Nä, jag vet i tusan alltså. Här kommer en bild på en riktig mamma. Min mamma. Ingen sån där fejkmorsa alltså.

Det är lite roligt att börja veckan med ett tomt bloggblad och inte riktigt veta vad man skall skriva om tycker jag. Bloggen har, som jag skrivit om innan, blivit mitt lilla skötebarn och det delvis på grund av brist på annan sysselsättning här...men oj vad jag känner att den ger mig ändå! Inte bara i form av den goa respons jag får från er läsare utan  även ur ett kreativt och dokumenterande perspektiv. Kreativt på så sätt att jag får skriva fritt, fota och sedan redigera mina härliga bilder. Och dokumenterande såklart i att denna annorlunda del av vårt liv, boendet utomlands och allt kring detta, får komma ner på pränt och förhoppningsvis förvaras för en lång tid framöver. Det är ju underbart!

Så nu undrar jag hur gör ni när ni bloggar? Det är måndag idag och bloggveckan har ju bara börjat. Hur väljer ni vad ni vill dela med er av just denna vecka och vad är viktigt i ert bloggande?

Själv skriver jag oftast många inlägg på en gång. Dem brukar komma i ett stim där orden bara flyter på och idéerna flödar kring vad jag vill blogga om. När jag köpte min Iphone så trodde jag att det skulle bli fler spontana blogginlägg i stil med "detta gör jag nu", men eftersom jag fortfarande inte kan blogga ifrån mobilen (tack Blogg.se för det!) så har det inte blivit så. Fast egentligen så tror jag att jag är rätt glad för det, för det innebär ju bättre kvalitet på inläggen...hoppas jag i alla fall.

 

Idag för 6 år sedan i en buss på väg hem från Hemsedal hade jag fjärilar i magen över den fina killen som satt bredvid mig och höll min hand. Det snötäckta landskapet svischade förbi utanför mil för mil, men jag hade mina ögon fästa på nåt mycket vackrare. Redan då så kände jag att det här var början på något spännande och annorlunda som hade potential att växa till nåt stort. Du var killen som jag i hemlighet haft i mina tankar under ett par månader och jag minns hur overkligt, men också hur förbaskat bra allt kändes. Jag kan förnimma känslan av den där bussresan som om det vore igår...fast det egentligen känns som en evighet sedan. För sedan dess har vi ju...

...semestrat på så många härliga platser, köpt och inrett en bostadsrätt i Göteborg, förlovat oss, du har disputerat och blivit doktor i fysik, vi har varit särbos på olika sidor om Atlanten under 4 månader, bott i soliga Florida ett år, jag har pluggat en massa (5års studier på 4 år) och bl.a. blivit civilekonom, vi har gift oss med pompa och ståt, sålt samma bostadsrätt igen, flyttat pick och pack till Spanien och nu är vi drygt 3 månader ifrån att bli föräldrar :) Tänk om vi hade kunnat tala om det för oss själva där vi sitter på bilden ovan? Blott 20 och 28 år gamla under vår första sommar tillsammans, att vi skulle göra allt detta och mycket mer därtill under de kommande 6 åren. Undra vad vi skulle svarat då? :)

Det bästa är ändå att vi skrattat och haft så roligt nästan hela tiden. Vardag som helg har vi försökt att leva efter devisen att livet är här och nu. Vad som händer nästa månad eller om ett år är ju egentligen rätt oväsentligt idag. För om man ständigt längtar efter eller gruvar sig för vad som komma skall så missar man ju det som faktiskt ÄR livet, i det som pågår här och nu. Tack vara fina vänner och familj som ständigt sätter guldkant på vår tillvaro, samt en stor portion humor och ömsesidig respekt för varandra, så har det heller aldrig känts tråkigt att leva tillsammans med dig. Nu påbörjar vi alltså vårt sjunde år ihop och det skall verkligen bli spännande att se vart livet tar oss härnäst.

 

Jag älskar dig fortfarande min fina man och jag tycker att de där känslorna bara blir starkare och starkare för varje år som går. Livet är bra härligt.

 

I got a back up plan to the back up plan to back up my back up plan, hängde ni med? Nu är förmodligen mannen mäkta stolt över mig som citerar denna låt som är en favorit hos honom och som rätt ofta går varm här hemma. Men faktum är att det var det första som poppade upp i huvudet på mig när jag skulle börja det här inlägget om vad jag sysslar med i dag:)


Jag håller nämligen på med sånt där nödvändigt ont som man typ aldrig får gjort annars,  men tänker att man hela tiden skall göra och sedan drömmer mardrömmar om i både vaket och ickevaket tillstånd över att man inte har gjort. Japp, idag ägnar jag lite tid åt att kopiera alla mina kära bilder som jag ständigt verkar samla på mig fler av till en extern hårddisk. Det är kanske världens tråkigaste jobb men bara vetskapen om att bilderna nu är i tryggt förvar (min dator är apgammal och kan crascha när som helst!) skänker mig en tillfredställelse som slår det mesta. Så samvetsgranska dig själv nu, när gjorde du senast en backup på dina mest värdefulla saker i datorn?

Faktum är att jag inte alls har varit något direkt fan av att bada badkar innan. Nä, där har jag känt igen mig mycket i Chandler i Vänner som ju inte heller kunde se poängen med att ligga och svettas i sin egen smuts....men precis liksom Chandler har jag nog lyckats att bli omvänd. För om man bara får till den perfekta temperaturen så är det ju hur skönt som helst! Till saken hör att jag är rätt känslig mot för varmt vatten. Så om badvattnet tappats upp för hett, vilket det nog gjorts ett par gånger innan, så får jag lite smått panik när jag skall gå i och väl i så tycker jag inte alls att det är skönt.

Igår var det däremot extremt behagligt att blötlägga sig själv lite. Det var rätt temperatur på vattnet, mysbelysning med tända ljus, fräsch badbomb från Lush, en handskalad apelsin att snaska på och så det där sköna lugnet. Jag tror verkligen att den torra gravidhuden mår riktigt bra av att badas i de oljor som Lushprodukter innehåller också, för den blev helt silkeslen efteråt när den blivit insmord. Pyret verkade också gilla att bada för flera gånger sparkade den till så att badvattnet guppade ;)

Ja, lite sorgset är det ändå att en sån här skir skönhet hänger i en bastu till ingen nytta. Varje gång som jag är hemma i Partille så måste jag öppna bastudörren och snegla in på min fina brudklänning. Händerna dras till det prassliga sidentyget och den dramatiska draperingen som jag så skarpt gillar får mig att le nåt trolskt när jag fäster blicken på den. Gudarna skall veta att det inte är den mest praktiska klänning att bära på sitt bröllop, med 2-3 meter släp, men man känner sig garanterat vackrare än någonsin i den. Den åtsmitande silutten framhäver en kurvig kropp samtidigt som den insydda korsetten snyggt smalnar av. Tänk om klänningen kunde hitta sig en ny ägare som kunde få stråla i den på sin stora dag? Istället för att pryda en liten, furuinredd bastu i en villaförort.

 

Flera kvällar i rad nu när jag gör mig redo för natten och plockar fram tandborsten i badrummet, så sträcker jag mig efter mannens tandborste också...och då påminns jag om att ju varken han eller tandborsten är här nu. Det är en gammal vana att varje kväll förbereda hans tandborste, samtidigt som min, så att den är klar när han också går och lägger sig lite senare. Och på morgonen så gengäldar han den lilla gesten med att lämna uppskuren frukt till mig i köket när jag tagit sovmorgon och han redan gått till jobbet. Det är kärlek i små vardagliga gester det. Måtte det alltid vara så.

Jag tycker det är så roligt att jag sett så mycket hype om Pinchos (baskisk stavning Pintxos) nu när jag varit hemma i Sverige. Det började redan i november när vi var här och i mataffären fick syn på Arla Kökets receptfolder om hur du gör dina egna Pinchos. Samma vecka när vi var hemma då så hittade mamma en mat- & vintidning med specialnummer om Norra Spanien och då såkklart en hel del även där om Pinchos. Nu har jag alltså sett reklam för Pinchos på mjölkpaketet också. Då är det väl ändå rätt etablerat eller?!?

Min gissning är att företagen vill ha nåt nytt att komma med och nu när vanlig tapas har blivit rena vardagsmaten för folket i Sverige så marknadsför de istället de baskiska gourmettapasen på bröd, Pinchos, som ett nytt spännande alternativ. Självklart för att sälja mer :)

Pinchosbarerna i San Sebastian ligger mycket tätt i gamla stan, vars område är ett av världens mest bartäta. Vi älskar Pinchos och äter några ute varje vecka. Det är en perfekt munsbit då och då till ett glas eller också äter man många i rad från olika barer och får sig en riktig Pinchosrunda. Jag lovar det mättar lika mycket som en sittande trerättersmiddag. Kul att Pinchoskulturen verkar ha spridit sig, eller ja, i alla fall marknadsförs i Sverige nu då. Här kommer några foton på Pinchos som vi ätit i San Sebastian.

 

 

 

 

När man numera lever som glad nykterist så kan det vara extra roligt att se tillbaka lite på de goda och mer blöta dagarna man haft. En av de dagarna eller ja snarare kvällarna hade vi i somras när vi var hemma och hälsade på. Vi hade finbesök från Falun som såklart hängde med oss ut i Göteborg tillsammans med vår bästa vän Linda och hennes sambo Calle. Vi fick tag på ett bord på en uteservering på taket av en nattklubb och där blev vi sittandes från tidig eftermiddag tills vi nån gång efter midnatt (och många drinkar senare!) bestämde oss för att det var dags att dansa loss på dansgolvet. En riktig toppenkväll var det! Ni vet en sån där kväll som man bara har tillsammans med sina bästa, bästa.

 

 

 

 

Hittills tycker jag att det gått överförväntan bra att avstå alkoholen eftersom man vet att man gör det av en mycket bra anledning. När vin, öl eller drinkar inte ens känns som ett alternativ så är det faktiskt inte speciellt svårt att låta bli eller umgås i sällskap som dricker heller tycker jag. Men jag skall inte sticka under stolen med att juice, kolsyratvatten, läsk och alkoholfri öl är sådär spännande emellanåt...

Det är förbannat vilken bra blogg jag skriver alltså. Ja, den tanken kommer över mig ibland när jag roat läser igenom mina gamla inlägg och småler lite för mig själv. Självgod? Nejdå ;) Det är inte så att jag på något sätt tror mig uträtta litterära storverk här om dagarna, men faktum är att jag gillar verkligen att blogga. Till en början tyckte jag att det kändes lite märkligt, lite för privat på nåt sätt att skriva om och illustrera sitt liv för alla tänkbara intresserade. Men den känslan släppte ganska fort och nu ser jag det mer som en chans att få skriva, visa de fina glimtarna av livet och ibland den bistra verkligheten i en ack så grå vardag. Att blogga är kreativt på en lagom flummig nivå för mig. Man får skriva precis som man vill utan vidare hänsyn till skrivregler (men det kan ju vara bra att oftast stava rätt i alla fall), man får skriva om precis vad man vill och så hittar man till så många andra härliga bloggare. Ja, jag gillar det skarpt!

Annars har jag inte mycket estetiska egenskaper inom mig jag inte. Okej, visst jag kan sjunga, det kan jag. Men när det kommer till att måla, binda kransar eller skriva med snirkliga, stiliga bokstäver så är jag helt lost. Min bildlärare på högstadiet, som var alldeles för snäll för sitt eget bästa, gav mig på nåt mirakulöstvis VG i bild. Kan ju i och för sig också ha berott på att jag var en av de få i klassen som klarade av att sitta still på sin stol och konversera i normal samtalston en timme i veckan, när vi hade just bild. Men ändå.

Bloggen är i mångt och mycket till för er där hemma som vill följa vårt liv här i Spanien och se vad vi har för oss om dagarna. Men det har lika mycket kommit att bli mitt lilla skötebarn där jag för utlopp för lite textmässig kreativitet emellanåt och där jag förhoppningsvis för en lång tid framöver har dokumenterat en skärva av vårt liv.

Ville bara säga det.