Den här roliga boken om att vänta barn fick jag låna av min fina vän Lotta som redan läst den två gånger och nu väntar deras andra barn. Boken heter "På smällen, från A till bebis" och är skriven av Ann Söderlund samt Hannah Widell. En jättemysig, rolig gravidbok med precis lagom mässande ton som jag verkligen kan rekommendera till er som inte läst den. Trots att den har nåt år på nacken redan, så funkar den absolut ännu och innehåller mycket matnyttigt. Idag går vi in i v.20 i graviditeten och det känns väldigt bra. Om en vecka har vi hälften gjort, tjohoo!

Jomenvisst rör det på sig allt. Jordklotet? Tidvattnet? Vägguret? Nej, Pyret såklart! Den senaste veckan som gått har jag allt oftare känt av små, små buffar inifrån. Små livstecken men en sån stor lycka de skänker! Då är det väl på riktigt då och därmed inget påhitt det här med att någon flyttat in. Så roligt att just du där inne ville flytta in hos lilla mig.

Jag vet det är inte mycket som erbjuds, en ynka etta utan kokvrå, fast 24 timmars roomservice tillgänglig via en slang kanske kan kompensera för det? Om du lovar att stanna kontraktstiden ut så kan jag till och med tänka mig att slänga in en uppvärmd pool minsann. Skall vi säga så? Bra, då har vi en deal.

Här är vi! Dina knasiga, blivande föräldrar. Kanske inte snyggaste, smartaste och roligaste i stan. Men snudd på ;)

 

Jag tycker det går så himla mycket upp och ner det här med hungern under graviditeten. Vissa dagar är jag hur hungrig som helst och tycker magen knorrar mest hela tiden. Andra dagar glömmer jag nästan av att äta lunch. Häromdagen blev jag så  hungrig som en blixt från klar himmel när Vasse fixade med lunchen att jag kände mig yr och lätt svimfärdig. Så jag blev tvungen att tjuvstarta utan honom för att inte ramla av stolen i köket. Mycket märkligt det där.

 

Min barnmorska vill att jag skall äta minst 5 gånger om dagen och det är säkert bra...men herregud man gör ju inget annat än äter då känns det som! Visst, jag har hört det förr det här med att äta ofta och mindre portioner,  inte minst i diverse kost- och träningssammanhang. Minns speciellt när en nära vän höll på att träna som mest och därför åt sådär 5-6 gånger på dag och hon sa det samma: "Jag gör ju inget annat än äter!". Och påsen hon släpade till jobbet varje dag med förmiddagssnacks, lunch, eftermiddagssnacks samt inför-träning-snacks var enorm. Nu slipper jag ju åtminstone det problemet eftersom jag inte nödvändigtvis behöver förflytta varken mig eller innehållet i mitt kylskåp om dagarna ;)

 

Fördelen med att äta minst 5 gånger om dagen är ju i alla fall att blodsockret inte löper fullständig amok och tvingar en att äta en gräddtårta, eller två, själv på stående fot. För det mår nog ingen bra av. Gravid eller ej. Mitt favoritmellanmål just nu är nåt så enkelt som äpple i klyftor. Japp, har lite cravings på äpplen just nu och äter minst två om dagen. Gröna som röda slinker ner, men tips på fler goda mellanmål mottages gärna!

Vecka 18 är här och visst har väl en liten kula börjat växa till sig på magen nu? Det är svårt att se det själv tycker jag, men det blir tydligare när man ser det på kort :) Dock skall tilläggas att det inte är det lättaste att ta kort på sin egen mage så ni får hålla till godo med denna dokumentation för nu.

Med mindre än tre veckor kvar till nästa ultraljud så längtar vi massor efter att få se vår lilla akrobat igen! Nu förväntas den vara ca.12cm lång i sitthöjd och väga runt 150gram. Låter kanske inte så stort...men eftersom den var 3,5 cm lång första gången vi fick se den så känns det ju som världens utveckling!

Personalen på vårdcentralen säger dock varje gång när vi tittar på bebisen att: "Es Pequeñito!" alltså ungefär "Den är jätteliten!". Antar att dem som tittar på bebisar i magar hela dagarna tycker att vår lilla krabat är lika stor som en pyssling ännu, men för oss är det ju en megaskillnad varje gång den blivit några ynka centimeter längre.

Enligt nedräknaren här på bloggen så har vi nu gått 120 dagar med Pyret i magen och det är visst 160 dagar kvar. Jaha, trevligt. Än så länge har det ju varit världens enklaste "promenad i parken" så att säga. Får se hur det fortskrider detta...men så länge man har nära till skratt och omges av omtanke och kärlek så klarar man ju rätt mycket faktiskt.

Här gick vi i morse, på vägen till vårdcentralen, jag och Vasse. Skönt att det bara tar 5 minuter att gå dit eftersom jag tycker att vi springer där mest hela tiden numera. Jag har nog aldrig i mitt liv träffat så här mycket vårdpersonal och suttit i väntrum som nu.

 

Med tanke på att det tar sin tid att springa ner vårdcentraler och ibland sitta och vänta olidligt länge på att bli uppropad (trots bokad tid). Så är jag rätt glad att jag inte jobbar just nu. Det hade varit så otroligt stressande att sitta där, vänta på att bli uppropad i 45min, vetandes att man skall jäkta tillbaka till ett jobb som kanske ligger på andra sidan stan. Lyxigt att slippa, jag vet, men så otroligt skönt det är ändå just vid dessa tillfällen. Stress finns liksom inte på min karta nu för tiden. Visst, klart att det kan bli nästan osunt stressfritt emellanåt också. Men med tanke på vilket hektiskt liv jag levt i perioder, så har jag inga problem med att välkomna mitt nya stressfria liv med ett leende och utan minsta ångest. Faktiskt.

 

Besöket hos barnmorskan gick förövrigt hur fint som helst. Vi fick höra hjärtljuden på bebisen i magen. De slog snabbt och bestämt. Vikt och blodtryck avhandlades och det blev guldstjärna i kanten på båda dessa värden. Den 21 december, precis innen vi åker hem till jul, så skall vi göra ultraljudet med stort U. Ja, tydligen det viktigaste ultraljudet under hela graviditeten som görs i v.20 här. Hjälp! Tur att vi fått rutin nu då med våra tidigare 3 gjorda ;)

 

Först ville de i receptionen boka in oss på ultraljudet någon gång mellan den 22-28 dec eftersom barnmorskan skrivit så på pappret. Då fick vi snällt förklara att det går inte. Större delen av perioden den 22-28 dec kommer vi nämligen ligga i soffan i Partille. Där vi prickskjuter praliner i munnen, med Aladdinasken på magen och har svårt att bestämma oss för om vi skall behålla duntofflorna på eller av. Okej, så detaljrika var vi kanske inte, men som tur var så kunde vi få komma dit den 21 dec istället. Tack för det.

Min mor är en riktig hejare på att sticka, virka och sy. Ja, hon älskar det där med handarbeten helt enkelt. Något som hon tyvärr inte fört vidare med generna i modersmjölken till varken mig eller min syter dock. När vi var små så tyckte vi nog mest att hennes stickade tröjor kliade om de inte var gjorda i renaste bomull, men nu när man själv väntar smått så ser man på hemmastickade tröjor med helt andra ögon.

 

Nu skulle man ju kunna tro att min mor är en så där 65 år som sitter hemma på kammaren och knåpar, men se där, det är hon inte. Snarare 45år...och blivande mormor! Men jag måste säga mamma att det här med handarbeten gör du bra, så fortsätt men det, även om det plussar på mormorspoängen rejält ;)

 

Så fort vi berättat för mina föräldrar om bebisnyheterna så började min ömma moder att sticka på denna lilla, söta pippitröja till Pyret. För det hade hon minsann snappat upp att pippitröjor skall man ha på barn (och vuxna för den delen) numera. Och det uppskattas! Nu senast när vi var hemma och hälsade på så fick vi se det färdiga resultatet och visst blev det fint?

 

När hon ändå var igång så virkade hon ett par übergulliga, röda converseskor att matcha till tröjan också. Ja, eller ett par. Jag menar tre par, men detta blev det bästa paret tydligen för mönstret var visst inte det enklaste.

När vi sa hejdå efter en vecka hemma så höll hon redan på med nästa kofta i minifromat. Så just koftor och stickat i allmänhet tror jag inte att vi behöver köpa speciellt mycket av till Pyret. Dessutom skall ju den lille komma till världen lagom till sommaren....i Spanien. Så vi får hoppas att hon stickar något i lite större storlekar också så att inte allt är för litet till vintern när dem verkligen behövs sedan ;)

Idag blir Pyret (som arbetsnamnet på den lille i magen är) 17 veckor gammal. Om man nu kan säga så? Vi går alltså in i graviditetsvecka 17 av 40 idag och det känns inte klokt att vi nu börjar närma oss hälften! Jag mår fortfarande oförskämt bra. Har inga krämpor än, lite tröttare och hungrigare än vanligt bara. Och det där berömda "graviditetsglowet" som man hört så mycket om har nog börjat infinna sig lite. I takt med att vi plöjer fram i graviditetsveckorna med en mage som börjat puta mer och mer, så ler vi och lyser också än mer här hemma :)

Den lille har ännu inte gett sig till känna där inne men jag väntar ivrigt på att få känna ett första livstecken. Det måste ju ändå vara nåt alldeles speciellt att känna sin bebis i magen för allra första gången?

Jag menar även om det kommer att kännas som den minsta av de allra minsta buffar inifrån så är det ju ändå ett första livstecken! Okej, visst vi har sett krabaten på en en sån där skärm redan, men har man minsta lilla anlag för konspirationsteoristankar så inser man ju att det där går att manipulera med. En liten alien som snurrar runt på en tv-skärm och jag cirkuskonster, liter lagom abstrakt liksom. Jo, jo jag menar ju det. Men om något fladdrar till och rör sig I MIN MAGE då är det satan i gatan på riktigt!

Åh, fina lilla Pyret gör dig till känna snart.