Sköna
Jenny skrev häromdagen om hur man som förälder lätt hamnar i det här med att googla allt mellan himmel och jord om bebisar. Och jovisst så är det ju. Så fort man funderar på något, typ "Hur gör man det här?" eller "Är detta normalt?" och så vidare, så tar man ju google till hjälp. Eller ja, hjälp och hjälp ibland blir man nog mer stjälpt av det där beteendet tror jag för informationstillgängligheten är oändlig. Man kan bli sittandes i timmar om man verkligen vill kolla upp något grundligt! Men faktum är ju att det inte tjänar mycket till för inget är ju egentligen "normalt" med en bebis. Alla bebisar är ju olika och vår lilla tjej gör ju precis som hon vill. Det är ju egentligen bara vi, hennes föräldrar som lever med henne 24/7, som vet vad hon behöver och vilka parametrar vi har att bolla med. Inte sant?
Nåväl, vad jag egentligen vill ha sagt med detta inlägg är att man ibland har så mycket idéer och tankar som snurrar i huvudet på en. "Skall vi göra så här?" "Eller borde vi göra så här nu?". Man jämför med andra bebisar och med saker man läst på nätet eller i böcker med en önskan att "göra rätt" och att "fatta rätt beslut" från början. Allt för att inte beslut som man tar nu skall bädda för stora problem i framtiden. Då tänker man "Tänk om hon inte kommer kunna sova i sin egen säng sedan", "Tänk om hon blir rädd för andra än oss" osv. Ja så där håller man på och nöter fast att man vet att man inte borde. Det tjänar ju inte mycket till har jag lärt mig. Vår vardag är ju här och nu, och vardagen med en liten knodd är inte alltid så lätt även om den är sjukt spännande och bjuder på så många guldkorn. Därför försöker jag att tänka kortsiktigt och inte göra för mycket planer. Att ta sig igenom dagen där alla är glada och mätta är väl fullt tillräckligt? Jo, det tycker jag. Ibland får man mer gjort och ibland får man mindre gjort.
Som ett roligt exempel kan jag nämna att när vi kommit hem med Lia från sjukhuset så funderade vi grundligt i säkert 2 veckor på hur och vida vi skulle ge henne napp eller inte. Hon var ledsen och kanske skulle nappen ge lite tröst och hjälpa henne att somna? Ja oj vad vi funderade på detta och beslutets eventuella konsekvenser fram och tillbaka. Man hade ju läst så mycket om hur nappar kunde förstöra amningen, ge sneda tänder och en dag måste man ju i så fall vänja henne av vi den! Ja, hela det köret drog vi. När vi väl efter 2 veckor bestämt oss för att jo men nu ger vi henne napp ändå. Tror ni att hon ville ha den då eller? Nä, självklart inte. Och hon är fortfarande inte intresserad av napp kan jag meddela.
Just det här mentala nötandet och funderandet undertiden som man jonglerar en bebis, matar, sjunger visor man inte kan texten till och tänker typ minst 10 år framåt i tiden över minsta lilla grej. Det i kombination av den där ständiga klumpen av lycka som man känner i magen när man möts av leenden och klarblåa ögon som tittar glatt mot en. Det mina vänner, det är föräldraskapet i ett nötskal det tycker jag. För att inte tala om skräcken att, gud förlåte, något hemskt skall hända. Men det är nog ett kapitel för sig det...
Här är en lite yngre Lia vid något tillfälle när hon faktiskt tog napp. En pyttestund.
