Tvåsiffrigt veckoantal fyllde Lia i söndags. 10 veckor i livet för henne, en halv evighet för oss. Numera kan man se lättare på henne när hon är glad, ledsen, orolig eller bara lite busig. Hon ler då och då, men skrattar inte ännu. Hon har hittat sina händer som hon älskar att gnaga på så att dregglet sipprar. Magen hennes har lugnat sig en aning i alla fall och det är lättare att lägga henne ifrån sig utan stora protester. Det pratas en hel del sedan ungefär en vecka tillbaka med. Det är som att hon kommit på att man kan göra längre och högre ljud med munnen nu. Hon blir tyngre och tyngre att bära på, men kan fortfarande ha sina strl. 50 kläder som hon varvar med strl. 56. Det är vår skrutt på 10 veckor det. Skruttig och söt som få.