Det är förbannat vilken bra blogg jag skriver alltså. Ja, den tanken kommer över mig ibland när jag roat läser igenom mina gamla inlägg och småler lite för mig själv. Självgod? Nejdå ;) Det är inte så att jag på något sätt tror mig uträtta litterära storverk här om dagarna, men faktum är att jag gillar verkligen att blogga. Till en början tyckte jag att det kändes lite märkligt, lite för privat på nåt sätt att skriva om och illustrera sitt liv för alla tänkbara intresserade. Men den känslan släppte ganska fort och nu ser jag det mer som en chans att få skriva, visa de fina glimtarna av livet och ibland den bistra verkligheten i en ack så grå vardag. Att blogga är kreativt på en lagom flummig nivå för mig. Man får skriva precis som man vill utan vidare hänsyn till skrivregler (men det kan ju vara bra att oftast stava rätt i alla fall), man får skriva om precis vad man vill och så hittar man till så många andra härliga bloggare. Ja, jag gillar det skarpt!

Annars har jag inte mycket estetiska egenskaper inom mig jag inte. Okej, visst jag kan sjunga, det kan jag. Men när det kommer till att måla, binda kransar eller skriva med snirkliga, stiliga bokstäver så är jag helt lost. Min bildlärare på högstadiet, som var alldeles för snäll för sitt eget bästa, gav mig på nåt mirakulöstvis VG i bild. Kan ju i och för sig också ha berott på att jag var en av de få i klassen som klarade av att sitta still på sin stol och konversera i normal samtalston en timme i veckan, när vi hade just bild. Men ändå.

Bloggen är i mångt och mycket till för er där hemma som vill följa vårt liv här i Spanien och se vad vi har för oss om dagarna. Men det har lika mycket kommit att bli mitt lilla skötebarn där jag för utlopp för lite textmässig kreativitet emellanåt och där jag förhoppningsvis för en lång tid framöver har dokumenterat en skärva av vårt liv.

Ville bara säga det.